Berättelsen om Lindomesnickarna

Till slut blev stolen som en förlängning av snickaren själv. Enligt Hilmer Johansson, en av de sista Lindomesnickarna, ligger konsten i att arbeta utan maskinernas hjälp (Pettersson och Tornehed, 1980):

”Känslan finns i människan! När en skär en detalj i en stol, är det som att stämma ett instrument. Det kan vara fel på tonen och då blir resultatet därefter”

Det tidiga 1700-talet var en turbulent tid då Sverige stod inför stora omställningar. Ekonomin var i botten efter alla krig och återhämtningen var långsam. Den stora importen från andra länder började upplevas som ett hot mot rikets finanser och man ville uppmuntra utvecklingen av den inhemska tillverkningen. 1731 infördes därför ett förbud mot import av ”lyxartiklar”, inklusive sittmöbler. Men i Göteborg, där överklassen oftast inhandlade sina kvalitetsmöbler från England, fanns inga stolsmakare och snickarna i staden hade inget intresse av att tillverka sittmöbler. Bönderna i Lindome började då få förfrågningar från köpare i Göteborg om att göra stolar efter engelsk förlaga. På så vis uppstod en möjlighet för Lindomebönderna att komma förbi skråsystemet, vilket reglerade vem som fick tillstånd att sälja stolar. De stolar som tillverkades av Lindomesnickarna kom att uppnå så hög kvalitet att de redan på 1740-talet exporterades, bland annat till England.

Möbeltillverkningen i Lindome skedde i hemmen ända in på 1900-talet. Från början i köket och på senare år i små verkstäder i ladugården eller separata små byggnader. Det var ett tufft liv med små marginaler. För att klara den småskaliga produktionen var samarbete mellan byborna nödvändig. Även om snickarna i viss mån var konkurrenter, hjälptes man åt vid anskaffning av virke och samordnade försäljningen. Hela socknen var involverad och stora upphandlingar koordinerades och distribuerades sedan mellan olika snickare. Men oftast såldes stolarna direkt till kunderna på Lilla Torget eller på Järntorget. Det var framför allt kvinnorna som gick upp i ottan på lördagsmorgnarna för att köra de färdiga möblerna med häst och vagn till Göteborg för att saluföra dem på torget. De åkte i samlad trupp för att kunna hjälpa varandra och skydda sig mot eventuella rövare. Med tiden kom även de olika byarna att specialisera sig på vissa möbeltyper för att möjliggöra närmare samarbete och effektivisera tillverkningen.

Ofta såldes stolarna direkt till privatpersoner vilket gav upphov till relationer över ståndsgränserna, något som var ovanligt på den tiden. Kundernas roll var central för hur stolarna kom att utformas. Lindomebönderna var uteslutna ur skråväsendets gemenskap och hade därför inte tillgång till den inspiration och stimulans som kom av utbytet med hantverkare på andra platser, inte minst genom gesällernas erfarenheter från andra städer och länder. Därför kom kundkretsens internationella influenser och smakuppfattning att styra vilka modeller som togs fram och hur de utvecklades. Speciellt vid större beställningar kan man tänka sig att köparen och tillverkaren på förhand diskuterade stolarnas utformning. Köparen kanske visade skisser eller ritningar och ibland fick snickaren en utländsk stol som förlaga. Stolarna levererades sedan omålade utan stoppning. Det var kunden som fick se till att de blev stoppade, klädda och målade. Kunderna hade alltså en mycket aktiv roll i stolens utformning och produktion.

Källor och inspiration: Martinius, B. (2012) Stolar från Lindome 1740 – 1850. ICA Bokförlag och Mölndals stadsmuseum; Pettersson, A. och Tornehed, S. (1980) ”Karlarna hövla och kvinnorna polera” Möten med Lindomebygden. Centraltryckeriet AB; Tärby, G. Och Wirsin, I. (1994). Lindomesnickeriet – Historia och förutsättningar. Risbergs Tryckeri AB. Bild från Mölndals Stadsmuseum, DigitalMuseum, Creative Commons